öna

Ordhistoria och etymologi

öna, götal. dialektord, lamma, gotl. åina, y.fsv. öna P.Månsson = holl. oonen, ags. éanian (eng. dial. ean; yean däremot av ge-éanian), av germ. *aunōn, av äldre *aᵹwnōn (jfr syn av *seᵹwni-), av ieur. *agu̯hn- el. *ogu̯hn-, till ett ieur. ord för 'lamm': lat. agnus (jfr fra. agneau, med dimin.-suffix såsom ffra. oeille, får: lat. ovis) = grek. amnós, av ie. *agu̯no-, fir. uan osv. av urkelt. *ogno-; fslav. jagnę, ä. agnę (jfr H. Pedersen KZ 38: 315); med delvis dunkel formväxling. Kluge PBB 9: 194 osv. — Härtill vara i ön, iön, vara dräktig med lamm, bildat som dial. ikalv m. fl.; ävensom i norrl. dial. sbst. önande n., könsdelarna hos en tacka, bildat som t. ex. bäran(d)e, om kons könsdelar = fsv. bærande, da. bærende, till bära i betyd. 'föda'. — Ordet är sålunda ej, såsom annars kunde synas tänkbart, besläktat med den under får omnämnda samindoeur. beteckningen för 'får', *ovi-, som i nord. spr. i allm. ersatts av får (jfr även under tacka) o. i västgerm. spr. av *skǣpa- (ty. schaf