sel

Ordhistoria och etymologi

sel n., lugn vätten i en älv, fsv. sz7, bl. i norrl. ortnamn (se nedan) = isl. sz7, no. sel; att döma av ags.seoloÖ, sjö, ett germ. *silip, *silup, en konsonantstam (motsv. t. ex. sanskr. vahatström: uegh, vara i rörelse, lat. teges, stam: teget-, tak osv.), vars slutkonsonant i vissa kasus bortfallit (jfr öl); till sv. (dial.) sila, rinna sakta = no. (varom under s il) ^ sela, sippra fram, i no. också: röra sig långsamt, av germ. *silon, besl. med got. anasilan, upphöra, stillna, lat. silere, tiga. Hit hör även sv. dial. silla, framsippra = no.: rinna, droppa, vartill k-avledn. sv. dial. silka o. r-av-led n. sv. dial. sillra, no. sildra, sildra ds. (varav deverbativen sv. dial. silder n., liten bäck, även: sel, no. sildr dels abstr., dels i betyd. 'liten bäck' o. sildra f., liten bäck), ävensom f-avledn. sv, dial. silta, sippra igenom. Den ie. roten sil är en l-avledn. av si, släppa efter., långsamt flyta m. m., i sen. Andra avledningar el. parallellrötter äro germ., sih ~ sig (se sig