veder-

Ordhistoria och etymologi

veder- i den del sammans. = fsv. vedher, biform till prepos. o. adv. vid (se d. o.); i andra från de etymol. identiska tyska motsvarigheterna: — Vederbör, pres., fsv. vidherbör = fda. vedherbør, da. vederbör, är tillbörlig, bör ske el. förekomma o. d.; med annan prepos. fsv. bör til o. tilbör; vartill sv. tillbörlig o. vederbörlig. Inhemskt nord. bildningar. Det ymniga bruket av part. vederbörande förlöjligas av Dalin i Arg. II nr 48 (Sv. Vitt.-samf. s. 446). — Vederdeloman, fsv. viþerdēloman, till viþerdēla, tvist, till dēla viþ, tvista med (även mæþ), se delo. — Vederdöpare, religiös sekt under reformationstiden, som förkastade barndopet o. förnyade dophandlingen, efter ty. wiedertäufer, till wieder, åter (= veder- o. vid 1). I ä. sv. även vederdop = ty. wiedertaufe. — Vederfaras, fsv. vidherfara(s) = da. vederfares, efler mlty. wedderfaren = ty. widerfahren, egentl., såsom i fhty. widarfaran: gå el. fara emot. — Vederfås, fsv. viþerfās, tillfriskna, till fāys vidher (se vb. få), — V

Källa: Hellquist · Språkbanken Text, Göteborgs universitet · Äldre källa, historiskt språkbruk · CC-BY-4.0