år

Ordhistoria och etymologi

år, fsv. ār, även: årsväxt, äring = isl. ár, da. aar, med nord. bortfall av uddljudande j (liksom ung, ån osv.) = got. jêr, fsax., fhty. jâr (ty. jahr), ags. geár (eng. year; adv. yore av genit. plur. geára), av germ. *jǣra- n., besl. med fslav., ry. jara, vår (av *jēr-, *jōr- el. *jār-?), avest. yār n., år, o. väl även (enl. numera allmänt antagande) grek. (h)ṓrā, årstid m. m., (h)ō̃ros m., år (av *iōr-); jfr horoskop o. ur 1), möjl. också lat. hornus, årsgammal o. d. (i så fall väl av *hōi̯ōrinus till ett *hō i̯ōrō, i detta år, såsom fhty. hiuru, i år, av hiu jâru = ty. heuer, jfr Walde). Stundom fört till ieur. roten i̯ē, gå (se ån). Snarast äldst beteckning för en viss årstid, väl i så fall våren (jfr fslav. ovan). Betyd. av 'viss årstid' o. av 'år' växla ofta i indoeur. o. andra spr.; t. ex. sanskr. çarád, höst, men i avesta 'år'; fslav. lěto, sommar o. år; liknande i fmsk-ugr. spr. Åren räknades tidigast efter årstider, i germ. efter vintrar (se vinter). En urgammal indoeur. bete